Vinterprat - Min tolkning av "Stoppa mig juni (lilla ego)" av: kent

"Snön ligger vit och stilla. Jag tittar ut igenom fönstret. Jag känner mig ensam.
Minnen kommer tillbaka. Dom som gör ont. Jag sa inget då.
Jag visste inte att vissa saker kan göra en så illa så man aldrig någonsin blir hel. 
Jag går ut i mörkret, det blåser och är kallt. Drar upp halsduken ordentligt.
Även om jag känner mig ensam så vill jag försöka gömma mig. Slippa allas blickar.
Blickar som inte ler. Blickar som stirrar. Blickar som dömmer. 
Minnena som jag blir ledsen av. Jag sa aldrig ifrån då när jag egentligen skulle ha sagt ifrån.
Jag stod där en gång i tiden, de andra var nära men så långt bort.
Jag går fram. De ser mig inte eller så låssas dom inte se mig.
Står där bakom och höll med i min tystnad, för att passa in men det gjorde jag aldrig.
Jag går i någon annans fotspår men hittar ingen. Sätter mig någonstans och väntar.
Jag minns när vi satt här du och jag. Känslan jag får känner jag inte riktigt igen.
Den är inte min. Den är du. Den är din. Mitt andra jag sätter sig ner bredvid mig och
skrattar åt mig när jag märker att Du inte kommer tillbaks.
Känner tårarna ner för mina kinder. Tänker tillbaka på det som varit.
Jag vill bara säga förlåt. Jag visste inte vem jag var. Vad jag gjorde.
Jag vet att jag skadade dig samtidigt som jag inte orkade med mig själv.
Jag visste inte vem jag var. Vill bara att du ska glömma det som var.
Det jag gjorde mot mig själv som orsakade att du också gick sönder lite.
Lyssna inte på mig. Du blir bara sårad. Men jag mår ganska bra nu.
Jag lämnar dig ifred. Men förlåt för allt. Förlåt för att jag är jag."